carolinedeutgen

Tänkte ta tillfället i akt att berätta lite om mig själv och varför jag är en så bra och underbar person.

Allt började den 7:de mars 1993 när jag föddes på BB i Umeå. Barnmorskorna sa att de aldrig sett ett vackrare och mer perfekt barn under hela deras tid där på BB, och då ska ni veta att några av dem hade jobbat där i nästan 40 år!
Mitt liv fortsatte sedan tillsammans med min familj på Nytrogsgatan i Umeå, där tillbringade jag fyra fantastiska år. Grannarna och folk i samma område älskade mig för min underbara personlighet och mitt utseende, så det var väntat att folk fick en depression när vi bestämde oss för att flytta till ett nytt hus på Grisbacka (Umeås finare delar, såklart).
Efter att jag hade tröstat och torkat många tårar så bar det ändå av mot nya äventyr.

Nu när vi flyttat till det nya huset så var det många saker som ändrades, jag mötte nya människor och upptäckte nya saker som kom att ha stor betydelse i mitt liv. Till exempel så började jag spela fotboll i den anrika klubben Sandåkerns SK, som jag nu, efter snart 11 år, förevigt kommer ha en relation till. Men man vet ju aldrig när proffslagen hör av sig, kan hända när som helst. Men var jag än går så kommer jag alltid ha en plats för Sandåkern i mitt hjärta.

När jag kom till Grisbacka så började jag gå på dagiset Linnéan och gick sen vidare till att gå ettan till trean på Grisbackaskolan, där jag trivdes och hade det allmänt bra.

Sen innan jag skulle börja i fyran så bestämde jag mig för att söka in till musikklass. Jag for på uttagningarna, sjöng min sång och sen var det bara att vänta. Men det kom inte som en överraskning, för mig eller någon annan, att jag hade kommit in. Så då började jag musikklass på Backenskolan.
Där var alla tvungna att spela ett blåsinstrument, jag valde trumpet, som vi sedan spelade på tillsammans i en orkester. Men vi spelade inte bara blåsinstrument, utan vi sjöng i kör och spelade ensemble där man fick skifta mellan alla möjliga instrument.
Där gick jag i tre år och fortsatte sen i musikklass på Grubbeskolan (7:an - 9:an). På Grubbeskolan så slutade vi med blåsinstrument och satsade mer på sång och vanliga instrument, jag spelade bas. Vi hade även några konserter när jag gick på Grubeskolan, bland annat Grubberevyn. Den var jag med i när jag gick i åttan och nian, och i mitt sista år så gjorde jag en minnesvärd insats som sångare i ett ABBA-medley (jag var bland annat som killen i "Mamma Mia!" som sjunger i badbyxor på stranden). Det var en självklar succé men trots många erbjudanden om skivkontrakt och annat så valde jag sportens väg när det var dags för gymnasiet.

Själva skolan har aldrig varit och är inte ett problem för mig, så efter att jag tagit det lugnt och mest förlitat mig på mitt minne så gick jag ut nian med hyfsade 310 poäng.

Jag sökte sedan in till Dragonskolan och Idrottsprogrammet med naturinriktning (fotboll såklart). Där hade jag turen att få träffa denna bloggens charmiga ägare Caroline Deutgen, som nu alltså gett mig ett tillfälle att berätta om mig för er som har turen att läsa denna blogg just nu.
Så nu har jag alltså kommit till slutet av mitt gästbloggande och jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka er som orkat läsa om mig och mitt liv. Jag hoppas ni förstår vilken underbar person jag är och om ni befinner er i Umeå så är det bara att höra av sig så kan vi säkert ta en fika och prata lite (fråga Caroline om mitt nummer och ni måste).

Nu tar jag farväl! Ha det riktigt bra och njut av era liv! 

Tjatja /Hugo Alfredsson